Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/536

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

fallit hos Hedningarne i misstanka[1]: De trodde sig behöfva en sådan slughet, emedan Menigheten i det målet war ganska grannlaga: Efter Anscharii bortresa hade en Biskop Gautbertus, eljest Simeon kallad, blifvit tillika med sin Nepot Nithardus skickad til Sverige wid pass A. 836.[2] med Påfvens Gregorii 4. bekräftelse, som äfven tillade honom Ärke-Biskopelig heder, hvilken således redan i den titen blifvit i detta Riket införd: Gautbert hade af Svenske Konungen fådt frihet, at upbygga en offentelig kyrka[3] och alt war på en ganska god wäg: men denne unge Biskops otidiga hitsighet, högmod och nit, at på en gång wilja omwända alle hedningarne, skiämde bort saken: Folket i Sigtuna giorde upror, Gautberts hus blef plundradt, han sielf med sit folk skickad fängslig ur landet och hans Nepot Nithard dräpen med svärd[4], hvarefter ingen Munck på siu åhrs tid dristade sätia foten på Svensk botn; men så skickade dock Anscharius dit Eremiten Ardgeir A. 837, som i mer tysthet och under Ståthållaren Hergeirs[5] beskydd[6] sökte åtminstone förebygga, at det lilla Christina liuset ej aldeles måtte utslockna.

8. Märkwärdigt är, at i Scandien liksom i Engeland[7] har Christendomen icke som i Asien, Grækeland och Italien, först begynt taga rötter hos det ringa folket, utan hos Konungar och de ypperste i landet, som blifvit de första Helgon: Fåfängt söker

  1. cfr. J. Wild. ad Puffend. c. 18. p. 316.
  2. Örnhielm ap. J. Wild. L. c. p. 315.
  3. Man menar, at det Myntet, som på ena sidan har en kyrka och på den andra otta ur medelpuncten gående strålar, torde höra til denna tid. v. Brenn. Thesaur. T. I. n. 10. p. 3. n. 3. & J. Wild. L. c. p. 315.
  4. Ad. Brem. Hist. Eccl. c. 21. Örnh. in Brev. Vit. S. Anscharii ad A. 836.
  5. v. supr. §. 4.
  6. Rimbert. Vit. S. Ansch. c. 16. cfr. Alb. Granz. Metrop. L. 1. c. 32. 33.
  7. cfr. Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. L. 1. p. 272.