dödes Fränder, utan til Konungen sielf, som hade at förnöja dem det bästa han förmådde. En gång då Eric war borta i sina Skattländer, tänkte han wara tid, at sättia sig bredwid honom på Thronen.
9. Almogen war sammankallad til Upsala-Ting: Styrbiörn infan sig der med sin Morbroder och Fosterfader Ulf Jarl af Sula, förmodandes med pock och förmätenhet, at strax genomdrifva sin Sak; men her behöfdes mer än Arfs-rätt til et sådant upsåt: Det ankom äfven på Menighetens fria samtycke, som ej wille kufvas: Huru Styrbiörn burit sig åt, wet man ej; men han och hans Morbroder blefvo med mycket buller wräkte från Tinget och med stenar förfölgde, hvarpå äfven, til hans ytterligare förtret, en annan Med-Regent utnämndes[1]: Denne war kan hända Emund Slemmes Son och sidste telningen af Ringiske Grenen[2]; men ehvem han war, så ärnade Styrbiörn på honom hämnas: Han anhöll hos sin Farbroder, at åtminstone få en flotta, som en Konungs-Son anstod, at dermed efter gamla Nordiska sättet föröka sin lycka på främmande kuster: Eric gaf honom också sextio wäl utrustade Skiepp wid pass A. 975. hvarmed han en tid skulle wara utomlands, at folkets bitterhet imedlertid kunde sakta sig; men med denna makt war hans första bedrift, at upsöka den i hans ställe utnämnde Konungen, hvilken han utan möde nederlade[3]: derpå drog han til Wenden och underkufvade åtskilliga af de östra Länder, ur hvilka han prässade Skiepp och folk, hvarmed han efter åtskilliga Siötåg i Öster- och Wästersiön angrep Jomsborg i Pomern wid pass A. 979.
