Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/643

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

så framt han denne gången fick behålla Segren[1]. Efter hvarjehanda tekn, Spådomar och syner[2] på båda sidor, med hvilkas uttydning Afguda-Prästerne giorde sig myndige, begynte man tredie dagen, at slås med förnyad ifver; men bland Styrbiörns krigsmän kom nu en förskräckelse, som man tilskref Oden, Eriks gynnare: Et slags lätta pilar, kallade Glaslok, tycktes flyga öfver deras hufvuden och förorsaka dem en blindhet eller synwilla, hvilken dock ingen annan uprinnelse hade, än deras rädhåga: Et derhos liggande Sandbärg skall ock hafva nedramlat och öfverhölgt en hel hop af dem, så at alt teknat sig til olycka: Styrbiörn stötte då sit krigsbaner fast i jorden och befalte sig Folk förr dö med ähra, än taga flykten; men han hade med döfve och blinde at giöra: Hans Svärfader flydde med sin här det snabbaste han kunde til Dannemark; men han Sielf med sine bäste Kämpar blef på walplatsen A. 983. eller 984, då han ej lefvat mer än

  1. cfr. Odde Munk. Ol. Tryggason. S. c. 2.
  2. I Styrbiörns läger skall en man med rödt skiägg, den man trodt wara Thor, hafva siungandes besvärat sig öfver Styrbiörn, som retat honom til wrede, hvarföre han ock hotat med et stort nederlag. Hos Erik skall en stor Man hafva wisat sig, som skylt ansiktet med hatten och gifvit Konungen et rör, det han som et handspjut skulle kasta på fiendens krigshär och derwid säja de orden: I hören alle Oden til. När Erik det giorde om morgonen, skola de pilarne hafva synts i luften och den blindheten kommit öfver fienden, som förorsakade dess nederlag.