Hoppa till innehållet

Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/653

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

högsinte Personer sielfve sammankommit på gränsen wid Göta-Elf och Kongahella, at aldeles afsluta giftermåls-wilkoren, hade alt blifvit uphäfvit: Olof hade påstådt, at Sigrid skulle antaga Christna Läran; men hon deremot, at få följa sine Fäders Tro, hvarvid hon ej wille bry sig om, sade hon, hvad Afgud han tilbad: Då hade han af ifren blifvit så öfverilad, at han kastat henne sin hanske i synen och kallat henne en hednisk Hynda: Man kan tänka, huru denna högdragna Drotning sådant uptagit: Hon hade lofvat honom, at denna hans galenskap skulle blifva hans död[1], och hon höll sedan ord, som frambättre skall säjas: kort derefter gifte hon sig med ofvannämde Danske Konung Sven Tiuguskegg[2], hvarigenom hon icke allenast kom så mycket mer i stånd, at werkställa sin utlofvade hämd, utan ock giorde en nära förbindelse emellan Svenska och Danska Hofven, så at Sven nu kunde fästa sin Thron i säkerhet: han blef således bibehållen genom samma Makt, som honom nedslagit. Det är ock ostridigt, at han genom detta gifte och wänliga bewekelser äfven giordt sig mästare af Skåne[3], som Eric Segersäll tillika med Dannemark intagit. Denne Sven Otto hade ifrån sin sidsta Landsflyktighet hemkommit bättre Christen, än tilförne[4]. Olof Tryggason började ock giöra sin flit i Norska Riket, at låta wörda Evangelium,

  1. Sturl. L. c. p. 285.
  2. Sturl. L. c. p. 319.
  3. cfr. J. Wild. ad Puff. c. 22. p. 446.
  4. cfr. Buchanan. Rer. Scot. L. 6. fol. 58. &c.