Kronan och den Biskops-stol, som nu inrättades i Wexiö, der Sigfrid med Bremiske Ärke-Biskopens samtycke och inwigelse[1] blef den förste Biskop: Han dog A. 1067[2], sedan han omwändt en stor del af Scandien, och dermed giordt sig wärdig , at af Påfven erkännas för Helig[3]. Af hans medhiälpare från Engeland woro Eskil, Ulfrid och David de märkwärdigaste: Eskil, som warit hans Capellan, blef Biskop i Nordanskog, som Södermanland och hela Riket ofvan Kolmorden då kallades, och hade sit Säte på Fors wid Strengnäs: Han blef ihielslagen ej långt från Hiälmaren af en uprorisk Almoge A. 1026. eller 1045.[4] och begrofs i Eskils-Tuna, der en kyrka upbygdes hans namn til åminnelse[5]. Ulfrid blef huggen i stycken af de upretade hedningar för det, at han i
- ↑ Sigfrid war i Bremen tillika med Odinkar den yngre och Rodolf af Norige, at berätta om Nordiska kyrkans tilstånd (v. Ad. Brem. H. E. L. 2. c. 46.): Då lär han hafva blifvit wigd til Biskop i Wexiö, der han anlagt Domkyrkan. cfr. A. Hallenberg. L. c.
- ↑ Mess. Sc. Ill. T. 9. p. 50.
- ↑ Sigfrid blef sedan så dyrkad i Sverige, at han i Påwiska Litanien fick sit rum: S. Sigfrid, ora pro nobis, Sancte Sigfrid, bed för oss (v. Brev. Aros. Litan. p. 5.). I Up-Svearnes bref til dem, som bodde innom Tived och Kolmord A. 1365. räknas han bland Sveriges Patroner: Äfvenså giör Rim-Krönikan, som säger: Sigfridus af Varand (Verend), som Christnade Sveriges land. När Konung Magnus Smek A. 1342. lämnade Wexiö-stad sin handelsrätt, skiedde det, som brefvet lyder, Gudi och S. Sigfrid til heder. Sigfrids bild, som trampar Gunnar Gruffa under fötterne, har man märkt på åtskilliga ställen. v. Dikman. Ang. Eccl. p. 105. &c.
- ↑ Er. Benz. ad Vast. Vit. Aqu. p. 48.
- ↑ Vastov. Vit. Aquil. a. p. 45. ad 48.
