med främmande, särdeles med Grækerne, af hvilka de blefvo bortskämde[1]. De läto leja sig i andra Makters sold, hvaruti de ej altid lärde goda seder: Epiriske Konungen Pyrrhus, hans wederpart Antigonus, Konung i Asien, Antiochus i Syrien och flere Græske Kungar hade en stor hop af dem i sin tienst[2]. När sådane hemkommo från sina resor, försvann småningom den gamla Herde-Scythiska Menlösheten: En wiss Slughet blandade sig med Redeligheten: folket blef artigt och mer belefvadt; men fann smak i wällust och i andra ägendom: Sederne blefvo mindre rena och ärbara, lemmarne mindre hårde och manlige, sinnet mindre nögdt med det ringa.
17. Scytherne hade fådt en inrotad wahna, som sedermera blef en Lag hos deras Efterkommande i Norden, (hvilket bättre fram skal omtalas) at räkna hämd för en skyldighet, så at Krig och Hat gingo hos dem i arf: Om någon giordt Föräldrarne förnär, så trodde barnen det wara sin plikt, at derföre taga ut betalning: När nu folket öktes och landet mer trängdes på alla sidor, brukade de wäl altid genom lottning, at utnämna de färdigaste bland sig, som skulle skilja sig från dem, söka sig om och uptaga nya orter; men dessas wandring stältes gemenligen åt de sidor, hvarifrån de tykte, at de eller deras fäder lidit någon orätt: wid pass tvåhundrade ottatio åhr för Christi födelse utbröt åter et stort antal från Scythiska bygden[3], under namn af Galler[4]. En deras Anförare,
- ↑ Strab. L. 7. p. 300. &c. cfr. Athenæus L. 12. p. 524.
- ↑ cfr. Roll. L. c. T. 7. p. 441.
- ↑ Justin. L. 24. c. 4. 5. 6. 7. 8. Pausan. L. 10. Diod. Sic. L. 22.
- ↑ Galler och Galater menas wäl wara brutne namn af Celter. (cfr. Leibniz. Ot. Hanov. MS. p. 122.) men se widare derom frammanför §. 3. in not. ad. Gall.
