fartyg utmärker sig derigenom att framstam och bakstam äro lika, så att man med begge kan landsätta[1]. De bruka ej segel eller fästa årorna i ordning efter sidorna, på det deras rodd må vara fri att genast drifva fartyget i hvad rigtning som helst, såsom somligstädes brukas i flodfart. Förmögenhet är hos dem äfven i anseende; hvarföre en regerar utan undantag och med ovillkorlig rätt. Ej heller äro vapnen, såsom hos de öfriga Germaner, fria till allmänt bruk, utan de lemnas i en väktares vård, som sjelf är träl; emedan Oceanen hindrar fiendens hastiga inbrott, och vapen i syssellösa händer lätt missbrukas: ty är det konungamaktens fördel, att vården om dessa ej anförtros åt en fri, eller ens åt en frigifven. Ofvan Svionerna är ett annat haf, trögt och nästan orörligt, hvilket tros sluta och ytterst omgifva jordkretsen, emedan der den nedgående solens glans ännu varar till uppgången, så klar, att stjernornas ljus för den bleknar[2].
- ↑ Tacitus berättar på ett annat ställe (Annal. L. II c. 6.), att Germanicus, vid sitt sjötåg till mynningen af floden Ems, under Tiberii regering, lät göra flera skepp med styre i båda stammarna, för detta ändamål.
- ↑ Tacitus tillägger c. 45., sedan han likväl redan med sin beskrifning öfvergått till östra sidan af Sveviska hafvet, att efter Svionerna vidtaga Sithonernas folk (Suionibus Sithonum gentes continuuntur): ett ställe,
