räkna de dygnen efter månans lopp. Men då de lefvat 35 dagar i mörkret, pläga de, efter gammalt bruk, skicka på de högsta bergen spejare, hvilke, så snart de ifrån höjderna märka solen, förkunna det för de längre ned boende, hvarpå dessa glade, ehuru ännu i mörkret, göra gästabud; och är detta den största högtid hos Thuleboarne. Utaf alla nationer som bebo Thule äro Skridfinnarne[1] de ende, som föra ett lif, ej olikt djurens, utan ordentlig klädnad och föda. Jagten gör tillfyllest för båda könen, då skogarne, här större än någonstädes, och de ganska höga bergen erbjuda en ofantlig mängd djur. De lefva af deras kött, och kläda sig i hudar, som, hopfästade med djursenor, kastas omkring kroppen. Ej heller ge de sina barn di, utan då quinnan går på jagt, hänger hon det nyfödda barnet, uti hudar inveckladt, i ett träd, och ger det ett stycke djur-märg i munnen. — Men de öfrige Thuleboar ha seder, ej mycket olika andra folkslags. De dyrka många Gudar och Andar[2], i himmelen, i luften, på jorden, i hafvet, och äfven några, som
