Sida:Svea rikes häfder.djvu/205

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
183

om hedendomens Gudalära och dess användning till divinatorisk och magisk vidskepelse genom Runor funnos förvarade, anse vi således både genom främmande intyg och Nordens eget vittnesbörd troligt. Vi vilja ej dermed påstå, att sådana sångers bibehållande genom muntelig öfverlemning icke låter tänka sig. Cæsar omtalar Gallernas Druidskolor, i hvilka en stor mängd Religions-sånger inlärdes; emedan Druiderne ansågo olofligt att anförtro dem åt skrift, ehuru de eljest i allmänna och enskilda angelägenheter nyttjade Grekiska bokstäfver[1]. Men hos våra förfäder, liksom i allmänhet hos Germaniska nationer[2], fanns ej ett så afsöndradt Preststånd; den andeliga myndigheten var här snarare med den verldsliga genom alla grader förenad, och enda undantaget från denna regel visade sig i den egna vördnaden för spående, läkande och, såsom man trodde, af gudarna betagna och ingifna quinnor, i gamla språket Valor, Völvor, om hvilka Tacitus äfven hos Germanerna talar. För öfrigt får man jämväl under Hedendomen söka den egenteliga, lärdare Religionskunskapen hos ett mindre

  1. Cæsar, D. B. G. L. VI. c. 14. Möjligen ett slags Runor.
  2. Germani multum ab hac (Gallorum) consvetudine differunt: — neque Druides habent, qui rebus divinis præsint. ibid. c. 21.