Sida:Svea rikes häfder.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
3

tvärsträckning , kallad Dofre, har man äfven ansett den nå sin största höjd. Nyare undersökningar ha visat, att de högsta berg på Halfön här ligga närmare hafvet[1]. Dofre förenar sig på Svenska gränsen med Dalfjällen. Den stora fjällryggen, af ålder kallad Kölen,[2] tar sedermera sin riktning åt nordnordost, gör på sin vestra, branta sida af Norrige nästan blott en ofantlig skärgård, och sänker sina sidogrenar inåt Sveriges Lappmarker och öfriga Norra Landskaper, hvilkas dalöppningar vattnas af de stora från fjällen strömmande norrländska elfverna, som i Bottenhafvet söka sitt utlopp. Oaktadt denna vattnens riktning skiljes likväl, så väl Vesterbotten från Lappmarkerna, som Medelpad från Jämtland, af en jämnt med Bottniska viken löpande höjdsträckning, hvilken af de

  1. Vid öfra ändan af den från söder till norr gående fjällkedja, som skiljer Aggerhus- och Bergens stift. Magazin for Naturvidenskaberne. Christiania 1823. 1. H.
  2. Namnet förekommer på flera ställen hos Snorre Sturleson: oftast om de fjäll, som skilja Jämtland och Trondhem. Det utsträcktes äfven till Dalfjällen, och Kölen sades då vidtaga ofvan om Edaskog i Wärmland och sträcka sig allt intill Finnmarken. Heimskringla. Ed. Peringsk. I. 443. Höga fjäll, hvilka kallas Kölar (Kilir) sägas i Eigils Saga (Havn. 1819. c. 14) gå ändalångs Norrska Finnmarken: benämningen tillhörde således äfven den nordligaste delen af fjällryggen.