Historia voro gemensamma för hela den Skandinaviska Norden. De tillhöra i sjelfva verket all tid, som ännu ej skrifver. En sådan tid vårdar och värderar i samma mon den munteliga öfverlemningen, såsom en egen konst och skicklighet, och man har ej rätt att bedömma dennas natur, medan den ännu är bildningens enda eller förnämsta medel, efter dess vårdslösade beskaffenhet, sedan den längesedan upphört att vara det[1]. Men hos Isländaren medverkade många orsaker att liksom göra honom till arfvinge af Nordens minnen. — På detta sätt blefvo dessa i sång och saga så utbildade, att deras öfverflyttande i skrift kan förliknas vid afplockandet
- ↑ Ett exempel huru rikt skaldernas minne var! Den blinde Skalden Stuf söng för Konung Harald Hårdråde på en afton 60 sånger (flockar) och svarade på tillfrågan, att han kunde en half gång så många längre skaldequäden (drapor). Thattr om Stuf-Skald. Müller Saga-Bibliot. III. 377. Egna omständigheter kunna länge bibehålla denna den lefvande traditionens rikedom. Ännu i nyaste tider har man upptecknat Hjeltesånger ända till 1200 versers längd, ur folkets mun i Servien. Götting. Anzeigen 1824. st. 83.
sig Snorre Sturleson i företalet till Heims kringla: „Somt är skrifvet — säger han — efter fordna sånger och saguquäden, hvilka män hafva haft till sin förnöjelse, och ehuru vi ej veta sanningen deraf, så veta vi dock att gamle frædimenn ha sådant för sant ansett” — Ännu på Island berättas ofta de gamla sagorna af personer, som lärt sig dem utantill, och vandrande berättare, som genom sin konst under vintern skaffa sig uppehälle, äro ej ovanlige. Henderson I. 385.
