Slutligen, i den mån den lefvande öfverlemningens källa sålunda tömdes, begynte med afsigt diktade sagor skrifvas, ettdera bildade efter de inhemska gamla, eller härmade efter utländska mönster, ofta också satta i verser, hvilka genom sjelfva sin form påminna om en senare tid[1]. Då sagan och sången sålunda fullkomligt skiljt sig från det historiska, förtorkade detta i registerlika, torra, kronologiska Annaler; och dessa, ehuru redan under gransknings- och samlings-perioden började, utgöra dock i allmänhet de sista historiska minnesmärken af Isländarnes gamla Litteratur, hvars egenteliga tidrymd inneslutes inom 12:te, 13:de och till en del 14:de århundradet.
Sedan vi sålunda framställt den Isländska Litteraturens gång, kunna vi angifva dess förnämsta beståndsdelar. De äro:
- ↑ De så kallade Rimur, (hvaraf ses ett exempel i de af Björner införda Rimur af Karl ok Grym i hans Nordiska kämpadater,) hvilka — till största delen — bestå af yngre afsigtligt diktade Isländska Sagor.
Skandinaviens, särdeles Norriges Historia, de särskilta Samlingarne af Konunga-Sagorna, i synnerhet Snorre Sturlesons redaction af dessa i Heims kringla — för Dannemarks Historia den äfven till ett helt samlade Knytlinga-Sagan, hvars författare anses vara Olof Thordson, kallad Hvitaskald, liksom Sturle Thordson haft största delen i Sturlunga-Sagan eller den stora Islands-Sagan. Bägge voro brorssöner af Snorre Sturleson. Till ingen slägt har således Nordens gamla Historia större förbindelser.
