goda och onda hemvist för de aflidna antogos[1], visa likväl många drag, — såsom att trälarna efter döden ej fingo dela sina herrars eller de förnämares vilkor[2], visar Valhalls glädje förbehållen åt den
- ↑ Den yngre Edda s. 75. Sv. Öfvers.
- ↑ Trälarne voro uteslutne från Valhall och vistes till
Thor.
„De Jarlar äger Oden,
som å valplats falla:
Thor äger träleslägten.”Harbardsljod i den äldre Edda. Str. 24. Landnáma p. 73. låter en Isländare, som i sitt skepp blifvit högsatt, efter döden gå igen och i drömmen beklaga sig för sin hustru, för det hans träl, som beröfvat sig sjelf lifvet för att följa husbonden, hade blifvit honom i högen gifven till följeslagare. I Göthreks och Rolfs saga c. 1. tviflar Bonden i Vestergöthland, hvars slägt brukade kasta sig utför ättestupan och så fara till Oden, att trälen skulle af Oden emottagas, om ej derföre att han vore i husbondens sällskap. — Allt detta synes häntyda derpå, att Thor äfven varit gud för äldre, fiendtliga stammar, af hvilket förhållande hela den anförda Eddiska sången tyckes vara en återklang; ty Harbard (så kallas den som här ordvexlar med Thor och oupphörligt hånar honom) är ett af Odens mythiska namn. Se Grimnismál. Str. 50. Att Suhm (om Odin p. 153) låter Eivind Skaldaspiller kalla Thor sjelf för en Jötun, beror likväl på en felaktig öfversättning af verserna i Heimskringla, s. 170, Ed. Peringsköld.
trefaldig pröfning komma till „Kronos borg” på de saligas öar, der, under svalkande fläktar, guldet brinner i blommor från de lysande träden. Denna lära var ur Mysterierna, om hvilkas invigda Pindarus i ett bibehållet fragment säger, att „de känna väl lifvets utgång.” Jfr. Thiersch till detta ställe. s. 25.
