dunkel föreställning, och i Riddarevisor, bland hvilka man någon gång igenkänner en meningslös
I Worms tid hörde man ännu svära: „Nej Thore Gud.” (Monum. Dan. p. 13), liksom eden: „Dat dik de Hamer” (må (Thors) hammaren träffa dig) ännu är bruklig i Schlesvig och Holsten. Finn. Magnusen, Bidrag till Nordisk Archæologi s. 139. Att Thors hammare var en symbol af åskviggen, ses af Saxo, som berättar, att Danske Prinsen Magnus Nilsson, hvilken blifvit vald till Göthernas Konung, hade på en ö i Svea rike förstört ett Jupiters tempel, hvilket af ålder hölls ganska heligt, och såsom segertecken hemfört stora der fundna hammare, hvilka kallades Jupiters hammare (quos Joviales vocabant); ty ålderdomen, fortfar Saxo, sökande att med någon liknelse förklara sig åskans orsak, bildade sådana hammare af malm, hvarmed man trodde bullret i himlen uppväckas. Svenskarne kallade ännu i Saxos dagar Magnus helgerånaren (vargr i veom, enligt det nordiska uttrycket) för denna gerning. (Magnus vero christianæ disciplinæ studio paganam perosus et fanum cultu et Jovem insignibus spoliare sanctitatis loco habuit. Et adhuc quidem eum Sveones, perinde ac coelestium spoliorum raptorem, sacrilegum autumant.) Jfr. Saxo L. XIII. p. 236. Det skedde vid pass år 1130. Att Thor är den, som af Saxo här hälsas med namn af Jupiter, är tydligt. Ett gammalt Angelsaxiskt Glossarium, anfördt af Junius (Etymologicon Anglic. in v. Thunder) säger att Jupiter kallades Thunder odde Thor — Dunder eller Thor: hvarföre Torsdag äfven kos Angelsaxerna het både Thors-day och Thunres-day, liksom hos Tyskarna Donnerstag. Jfr. Ihre Gloss. in v. I den hedniska sången Höstlanga, Fragm. 1. str. 1. (Thorlacius. Ant. Bor. spec. VI.) kallas Thors hammare „klippans söners (trollens) eldfiende” (Hyrias baugr hellis baurva). Ännu benämnas släta, i båda ändar tillspetsade flintstenar,
