följde redan af sjelfva lärans öfvervägande magiska karakter. „Genom Runor och Sånger lärde Oden ut sina konster: i de flesta af dessa underviste han Offerpresterna, som voro honom närmast i vishet; af dem lärde många andra, och deraf spriddes denna trolldom vidt och hölls länge,” heter det i YnglingaSagan[1]. Vissa delar af den Nordiska gudaläran voro således till sin natur hemliga, eller innefattade en blott af de invigda öfvad vidskepelse. Andra, genom sitt mer theoretiska innehåll och sin aflägsenhet från practisk inflytelse, framträdde utan tvifvel mindre i folktron, än de tillhörde den presterliga lärdomen; och dertill räkna vi läran om gudarnas ursprung och undergång, samt de meningar om tingens grund, verldens upphof och slut, hvilka återfinnas i den Nordiska, såsom i all gammal gudalära. Det fanns sluteligen en mängd benämningar på gudar och på heliga ting, hvilkas tydning öppnade Mythologiens djupare, doldare rymder, och hvarigenom man sökte sammanföra till ett slags helt, de drag af gudarnas egenskaper eller ömsesidiga sammanhang, hvilka i folktrons mångfald förekommo spridda. Föreståndarne för gudstjensten voro företrädesvis i dessa
- ↑ c. 7. „Allar thessar iþrottir kendi hann med rúnom oc
