Sida:Svea rikes häfder.djvu/321

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
299

konungslig vetenskap. Konungar och Jarlar, föreståndare för gudstjensten, voro också runekunnige framför andra; och från de högre utgick allt hvad af sådana kunskaper spridde sig till folket.

I Skaldekonstens utveckling förmärkes samma gång. Med gudaläran hade den börjat. Gudarne sjelfve och deras prester hade ju varit de förste Skalder?[1] De gamla namnen på Sång och Skaldedikt betyda tillika besvärjning eller bön[2]. Skaldespråket och dess egenheter ha troligen utvecklat sig ur det presterliga[3]; och det förras så bestämda skiljagtighet från prosan, dess talrika, så ofta dunkla bilder, omskrifningar och benämningar, den mängd af eljest ej brukliga,

  1. ↑ Sú iþrótt hófz af þeim i Nordrlöndum. Yngl. Saga c. 6.
  2. ↑ t.ex. Rún eller Runa, hvarom se ofvanföre, — Galdr, egentligen Sång, af gala, sjunga. — Ljod likaledes, men äfven trollsång, Yngl. Saga c. 7. Brynhildar Qvida I. str. 5. — Þula gästbudssång, sång vid offergillen, af þylia, som i allmänhet betyder tala, framsäga, men i synnerhet bedja till gudarna. John Olafsen om Nord. gamle Digtekonst. ss. 7, 252. Likaså hos Romrarna Carmen, Cantio; hos Grekerna: έπαοιδή eller έπῳδή.
  3. ↑ Att det Ásamál Oden och Asarna i Norden sägas ha infört (Företalet till Edda — Rimbegla P. III. c. 1.), var det gamla presterliga skaldespråket, är sannolikt.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Svea_rikes_häfder.djvu/321&oldid=478205”