i sakens natur, att dessa likheter förnämligast blifvit utbildade af hofskalderna, hvilkas gamla plägsed det är, säger Snorre Sturleson, „att berömma den mest, inför hvilken de stå”[1], och som nu dertill funno en egen anledning i den antagna mening, att Nordens konungar härstammade från gudarna, hvarföre de äfven i seder och omgifning borde återkalla sina anor. Dessa anspråk öfvergingo äfven till de förnäma Isländska slägterna, bland hvilka så många voro af kungligt blod[2]. Hela det gamla skaldespråkets mythiska rikedom användes nu till konungars och höfdingars förhärligande, och utan tvifvel spridde sig denna skaldernas Mythologi äfven till folket. Fullkomligt och i hela sin utbildning synes den likväl alldrig varit dess egendom; likasom den poetiska gudaläran hos de gamla ej helt och hållet var den borgerliga; ehuru bägge hvilade på samma grund. Om de presterliga skaldernas quäden, ämnade att meddela en i sig sjelf icke allmän
- ↑ Heimdalskr. Föret.
- ↑ Då de Isländske Höfdingarne Thorvard och Thord Hjaltesöner komma på tinget, voro de så präktigt utrustade, att „män tyckte det Asarne voro der komne.” Landnáma p. 218. — Det var under hedendomen. Men ännu Snorre Sturlesons far förebråddes att vilja „likna Oden” — och Snorre Sturleson sjelf kallade en sin sal Valhall. SturlungaSaga I. s. 101. II. s. 126.
