äro lemningar af den äldre hjeltesången, som bestod jämte den gamla presterliga skaldekonsten, utan att ha ännu sökt tillegna sig och ännu mindre att öfverdrifva alla de dunkla egenheterna af dennas språk. Detta bemödande är senare, ehuru det redan utmärker de äldsta till namnet kända nordiska hofskalder ifrån 9:de århundradet. Dessa och deras efterföljare ha genom denna konst sökt förvara sina namn, under det den äldre enklare sångens skalder, för efterverlden namnlöse, diktat liksom ur folkets bröst och mun, men derföre också företrädesvis lefvat på dess läppar. Ty det är i synnerhet ur dessa quäden, som lemningar öfvergått till oss i den Nordiska Medeltidens kämpevisor[1]. Poesien i dessa gamla sånger ligger också ej i en ytlig, barbarisk ståt af bilder och gåtlika omskrifningar; den ligger i ämnet, besunget i en rå, men hög enkelhets språk. Hjeltekraft och lidelser, dygder och brott finnas här tecknade i vilda, nästan öfvermenskliga drag, hvilka inga århundraden kunnat
- ↑ Dessa heroiska quäden skulle också af Christendomen mindre undanträngas än de hedniskt-mythiska. Likväl finnas äfven af dessa senare på Färöarna lemningar, om hvilka man påminner sig, att de fordom af Munkarna varit förbudna att sjungas. Lyngbye, Färöiske Quæder s. 481.
