lifvande ordningen; derföre ej skapare utan ordnare — sjelfve ursprungne utaf elementerna; derföre gudarnas stamfader född ur jorden, ur stenarna[1]. Jorden är åter född af natten, är den dunkla i djupet mördade jättens kropp; men under ljusets inflytelse blir hon en annan, blir bättre och fruktbärande. Nu är hon på en gång dotter och maka åt gudarnas fader, och ur himmels och jords omarmning framgår i sonen Asathor den gudakraft, som besegrar mörkrets och oredans dæmoner. Efter en öfversvämning, i hvilken Ymers blod framrusar, rensar ljungelden himmelen och på regnbågen stiga gudarne upp och ned och pläga samquäm med de af verldsträdets grenar skapade menniskorna[2]. Troligen är denna öfversvämning den stora
- ↑ Hos Perserna var Mithras, ordnaren af den synliga verlden, född ur sten eller jord. Görres l. c. I. 246.
- ↑ Af Askens grenar blefvo menniskorna. Äfven hos Grekerna var menniskoslägtet Askens frukt: Μελίας ϰαϱπός. Hesychius II. 365, och Hesiodus, Opera et Dies vv. 114, 115. Perserne trodde likaledes att de första menniskor kommit af ett träd. Görres l. c. I.
den äldre Edda. Härmed sammanhänga omtalta heliga träd i gamla Norden. Ett sådant, grönskande både sommar och vinter, stod vid fordna Upsala tempel, enligt den gamla Scholiasten till Adam af Bremen (Ed. Lindenbrog p. 61), som tillägger att ingen viste af hvad art det var. Bredevid var den heliga källan, hvari offren sänktes.
