Hoppa till innehållet

Sida:Svea rikes häfder.djvu/368

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
346

i början, emedan han var skön till utseendet, ej erkänd såsom den onda, underjordiska, förderfliga elden. Det är ännu i följd af denna gamla förbindelse, som han äfven sedermera finnes i gudarnas sällskap, och, ehuru han är deras vedersakare och anstiftare af deras förderf, äger likväl den en gång gifna eden, det besvurna förbundet, i våra förfäders tro den helgd, att han slutligen drar sina fiender med sig i sin egen undergång. Tiden af en gudadynasti är således i denna Mythologi, såsom i flera andra, tillika en verldstid, början tänkt såsom en skapelse, slutet såsom verldsförstöring[1].

    svafvelaktiga, vulkaniska dunster: hvarmed ock öfverensstämmer, att, enligt Edda, Loke är orsaken till jordbäfning. Hundstjernan, Sirius, heter på Isländska Loka-brenna. I Dannemark säger folket på sina ställen. „Loke dricker vatten”, om det fenomen, som eljest kallas: „att solen drar regn” Finn Magnusen. Edda II. 275, 307.

  1. Äfven i den Grekiska Mythologien hade tvenne gudagenerationer, Uranos och Kronos (såsom i den Nordiska Bure och Börr) föregått Zeus och hans dynasti; och, ehuru den sednares välde infaller i en redan existerande verld, göres det dock samtidigt med den först ordnade skapelsen, och den genom himlaljusens regelmässiga omlopp bestämda tiden. Cicero (de Natura Deor. II. 25) säger i Stoikernas mening angående fabeln, att Jupiter band sin far Kronos eller Saturnus: „Physica ratio non inelegans inclusa est in impias fabulas. Κϱόνος enim — qui est idem Χϱόνος, id est apatium temporis — vinctus est a Jove, ne immoderatos cursus haberet atque ut eum siderum vinclis