Skandinaviens haf äro rika på olika fiskslag. I Östersjön är strömmingsfisket betydligt. Sillen går i härar till de vestra kusterna, i fordna dagar såsom nu, ombytande under obestämda tidrymder sitt lopp[1]. Vestfjordens skärgård i norrska Nordland har i synnerhet en ofantlig fångst af Torsk och allt slags saltsjöfisk, i Nordens häfder omtalad från gamla tider. Otaliga Sjöfåglar välja på skärens branta klippor, i synnerhet vid Vesterhafvet sina bo, under den tid de kläcka sina ungar, lemnande då stora hafvet, dragande från södern åt norden. Deras ankomst bådar våren, deras aftåg den nalkande hösten.
- ↑ Här har nästan alltid varit ett öfverflödigt sillfiske under Norriges kuster, endera i södre eller norre delen, stundom på båda ställen, och stundom vid Vikssidan (Bohusländska stränderna). Intill 1560 gick sillen till emellan Stavanger och Bergen, och lät så af. — Då blef ett härligt Sillfiske vid Viksidan, intill 1587, så att månge tusen skepp af Dannemark, Tyskland, Holland, Frankrike, England gingo dit till köps, och fingo öfverflöd nog. — Förde då Vikboarne för sin rikedoms skull ett ogudeligt lefverne, så att välsignelsen af Gud blef tagen ifrån dem, och kommo månge fiskare och köpemän i elände: säger Peder Claussön. Norriges Beskriffuelse, Kjöbenb. 1632. s. 24.
aftagande periodiskt på särskilda trakter af jorden, tillägger emot dem, som anförde hafvets tillbakavikande på flera orter såsom ett bevis på vattuminskningen: att det vore till en del sant, till en del falskt. På många ställen, der förr varit haf, vore nu visserligen land; men på andra hade ock hafvet vunnit. Meteor. L. I. c. 14.
