Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
512
med rättighet att af detsamma erhålla skatt[1]; och i denna bemärkelse sägas Uppsalakonungar[2] äga Svea välde ifrån Oden till och med Agne. Skatten erlades på det de skulle „värja landet för ofrid och offra till god årsvext”; och i offrens underhåll innefattas på visst sätt bäggedera. Man ville nemligen genom dessa äfven försäkra sig om seger mot fiender. Ibland de af Oden stiftade trenne stora årliga offerfesterna om hösten, midvintern och
- ↑ Om denna förklaring af ordet Envåldskonung se Heimskringla, Harald Hårfagers Saga cc. 3, 4. Följande ställe i Skalda, s. 170, tjenar att nogare bestämma den. Keísari er æztr Konúnga, en þar næst er Konúngr sá er rædr ivir þiódlandi, jafn i kenningum allum hver vid annan i skáldskáp, þar næst eru þeir menn er Jarlar heita eda Skattkonúngar oc eru þeir i jafnir i kenningum vid Konúng, nema ey má þa kalla þíodkonúnga er Skattkonúngar eru: „Kejsare är högste konung, men dernäst är den konung som råder öfver ett folks land, och alle desse utmärkas med lika poetiska benämningar. Dernäst äro de män, som heta Jarlar eller Skattkonungar, och lika poetiska benämningar med Konungar, undantagande att man ej må kalla dem Folkkonungar, som äro Skattkonungar”.
- ↑ Så kallas de här i allmänhet, oaktadt Ynglingasagan c. 12 säger, att först Yngve Frey flyttade sin hofhållning till Uppsala, och der uppreste afgudatemplet. Sigtuna, der Oden skall bott och stiftat offren, tyckes likväl äfven senare någon gång ha varit konungarnas residens; ty i 35 c. säges, att Sjökonungen Sölve, sedan han på Lofön innebrännt K. Östen, for till Sigtuna och fordrade att erkännas för Svearnas konung.
