Sida:Svea rikes häfder.djvu/614

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
586

erik emundsson. Det förbigår således Refill såsom samkonung med Erik Björnsson, säger ej, hvars söner Emund och Björn på Håga äro, och utesluter helt och hållet dennes bror, den så kallade Upsala-Erik, men anför i stället Emund eller Amund, hvilken HervararSaga väl nämner såsom konung, men ej upptager i Kungalängden. Se vi oss om efter andra underrättelser, med hvilka de nyssnämnda kunde jämnföras, så ådraga sig de Isländska Kungalängderna i de öfriga Nordens riken för samma tid, första uppmärksamheten. Erik Emundsson i Sverige, Gorm den gamle i Dannemark, voro envåldskonungar uti början av Harald Hårfagers tid, enligt Heimskringla[1], och det var deras exempel, som väckte denna konung att underlägga sig hela Norrige. Alla tre räknade sin härkomst från Ragnar Lodbrok[2]. Erik Emundsson var från honom den femte regenten, Gorm den gamle i rätt nedstigande led

  1. Harald Hårf. S. c. 4. Jfr. c. 14 och Olof d. Heliges Saga, c. 140.
  2. Att Erik Emundsson gjorde det, följer af Snorre Sturlesons intyg, Heimskr. Harald Hårf. S. c. 14, der det talas om, huruledes denne kung yrkade att besitta lika stort rike i södra Norrige, som Sigurd Ring och Ragnar Lodbrok innehaft. Det var tydeligen ett arfanspråk.