klara, ofta norrskenslysta, vinternatt, då stjernorna här tyckas ha fördubblat sitt antal och sin glans, medan det hvita snödoket rundt omkring insveper allt uti enformighet, kan för oss sjelfva återkalla något af detta intryck. — Nöjet af slädfarten, genom de dunkla skogarna, öfver de islagda sjöarna, hänryckte Alfieri; men ännu mer den otroliga snällhet, hvarmed, i slutet af April, all is smälte, den djupa snön försvann, den friska grönskan framsköt. — „Ett i sanning sällsamt skådespel — utropar han — som skulle uppfordrat mig att digta, om jag då ännu förstått det”!
Mot vintrens stränghet gör också årets blomningstid så mycket större afbrott, och hälsas derföre här med en vida lifligare känsla, än i de länder, för hvilkas inbyggare denna hastiga öfvergång ej finnes; liksom den moderliga kärlekens varma blick mer beveker det barn, öfver hvilket den ej alltid sväfvar. Våren, som rör alla varelser, synes i Norden mer än annorstädes liksom röra Naturens eget hjerta, och ger, serdeles i bergstrakter, der öfvergången är hastigare, ett skådespel, som äfven måste genomtränga det dunklaste, mest nedtyngda bröst med en stråle af tillvarelsens ljufva lycka. Den för solens värma smältande snön, som i otaliga
