stora Suithiod till Svarta hafvet[1]. Bortom dessa nordostliga Ripæiska berg[2] hade ock det rättfärdiga och sälla folket, hvilket af dem skyddades, för alltid dragit sig ur menniskors åsyn, (fast dess namn ofta brukades såsom en beteckning af Nordiska Folk i allmänhet); och på det sannades således sist, hvad en gammal Skald redan tidigt söng: „hvarken på skeppen eller till fots spanar du vägen till Hyperboreernas beundransvärda fester — det heliga folket, som, fritt från mödor och slagtningar, fjärran bor”[3].
Tydningen af den gamla mythiska föreställningen om Norden, efter bokstafven mer än efter andan, har sysselsatt flera författare. Olof Rudbeck fann i den öfverallt Sverige; och en kort framställning under en riktigare synpunkt, af dessa gamla, emellan verklighet och dikt sväfvande, Sagors
- ↑ Heims Kringla c. 1. Enligt Adam af Bremen (de Situ Daniæ) når Sverige i öster till Ripæiska bergen.
- ↑ Pone eos montes, ultraque aquilonem, gens felix (si credimus), quos Hyperboreos appellavere, annoso degit ævo, fabulosis celebrata miraculis. Plin. l. c. IV. c. 12.
- ↑ Pindarus, Pyth. X. vv. 46. 47, 65—68. Likväl förlägger Skalden, på ett annat ställe, deras land bortom Alperna vid Donaus källor (Olymp. III. 25.), således uti samma riktning, i hvilken Herodot låter Hyperboreernas skänker komma. Jfr. Anmärkn. till detta ställe af Thiersch i hans Pindarus. Leipzig 1820. s. 87.
