sjöfart åt Britanniska öarna och ifrån dessa ut i Nordsjön[1], besökte redan Fenikier, och andra i deras spår, Tennets och Bernstenens länder, så vore det snarare undransvärdt, om under sådana förhållanden ej någon, fastän dunkel, kunskap om den Skandinaviska Norden skulle till dem ha kommit. Äfven om Bernstenskusten har Pytheas lemnat den äldsta bibehållna underrättelsen[2]. Guttonerne, ett folk i Germanien, bebodde en för hafvets öfversvämningar utsatt kust[3], 6000 stadier lång, kallad
- ↑ De Gamle tillskrefvo de infödde i Britannien en segelfart, ehuru i små fartyg, som kunde gå till flera dagsresor från kusten. Plin. L. IV. c. 16.
- ↑ Hos Plinius L. XXXVII. c. 2.
- ↑ Æstuarium Oceani. Mentonomon synes betyda just det samma. Menn ton n man, locus aquarum brevium, på Wallisiska språket. Wachter, Præf. ad Gloss. Germ. XLV. De 6000 stadierna lemna vi derhän, i anseende till olikheten af detta mått hos de Gamla, och det högst ungefärliga af alla dylika uppgifter. — Den anförda benämningen är ej den enda från Norden hos de Gamla, som kan härledas från Britanniens gamla språk. Plinius anför (L. IV. c. 12.) efter Greken Philemon, att Ishafvet kallades Mare Cronium, äfven Morimarusa eller döda hafvet. Muir-Chroinn betyder ännu på Iriska det sammangrodda eller frusna hafvet.
utan till närmaste stad. v. Buch, Reise durch Norwegen und Lappland. Han anser äfven derföre de Gamlas Thule vara Skandinaviens nordvestliga kust. Enligt Pompon. Mela, som säger (L. III. c. 30.) att Thule låg midt emot Belgiska kusten (Belgarum littori opposita), synes man äfven dermed menat det sydliga Norrige.
