Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
87
BINNIKEMASK.

huru obegripligt synes icke, om ett visst mask-kräk funnits hos en slägt i flera åldrar, dess öfverförande genom så många mödrar. Eggen af maskarne, hvilka, hvar efter deras art, kunna finnas i alla delar af kroppen, måste då, först absorberade genom de lymfatiska kärlen, och derifrån inkomna i venerna, passera lungorna till pulsådrorna, och omsider till lifmodern och eggstockarna; men rörens slutliga finhet, att äfven icke lemna utrymme för blodens kulor, så många gånger mindre än de minsta maskegg, gynnar icke heller denna förmodan, lika litet som att de kunna föras ifrån lifmodern titl fostret. I lefvern på ännu ofödda lam har man redan upptäckt Lefvermaskar. Deras egg borde således af fostret mottagne, och vandrande genom de nämda rören, medelst portådern återföras till gallgångarna. Detta är likväl lika otroligt, som att de genom modersmjölken fortplantas, då, som nyss sades, man ofta uppdagat maskar hos varelser som ännu icke sett dagsljuset. Och huru skulle de af en egen säck omgifna maskkräk, som sakna både aflingsdelar och egg, kunna genom modern meddelas?

Att härleda dessa kräkens upphof från en frivillig orsak, synes väl gäcka den allmänt antagna satsen: allt lefvande af egg. Men fastän de mer sammansatte organiske kropparne äro denna lag underkastade, månne icke de enklares organisation kunde medgifva ett annat förhållande? Reproduceras icke organiska delar utan könens samfälta åtgärd? Och ser man icke, huru en sådan nyalstrad del hos Naïderna kan frånskiljas och med eget lif fortsätta sin varelse? Infusionsdjuren, Djurvexterne (och kanske Svamparne) äro icke mindre antagliga bevis härå, ehuru dessas natur må för öfrigt vara ganska olika.

Nästan på lika sätt torde Inelfvs-maskarne först alstra hos djuren. Vissa hos dem mindre assimilerade beståndsdelar, stridande mot de öfriga, och såsom organiske åtskiljelige, erhålla ett eget lif, utan att härtill fordras hvarken jäsning eller förruttnelse, som de gamle föregåfvo. Öfver allt i djurkroppen må detta hända, fastän olika, efter skiljaktigheten i delar och deras ekonomi[1]. Således uppkomma särskilte maskar i hjernan, lungorna, lefvern, njurarna, tarmarna m. m. Hos samslägtade djur se vi också en större likhet i maskkräkens skapnad, helst likheter al-

  1. Dyntkräket alstras hos svinet under öfverhopad föda och bristande förelse. Hos vildsvinen finnes det deremot aldrig.