Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


90 MÅRD.

Handarne Talja lig, innan han söker sin räddning i något träd, tnen sällan gör han sig möda at gå ui på grenarne, utan håller sig fast på stammen, derifrån han ser jagttruppen fortskynda och stundom således räddar sig. Till erhållande af felfriare skinn, användas också de vid djurfängen brukliga slagbommar, svanhalsar m. m. hvarvid som Vittring följande preparat berömtnes: Gåsister, sönderskuren Lök och Hönsköit sam ma möt hs så länge öfver elden, tills massan gulnar. När den kallnat, tillägges litet kamfer. Härmed bestrykas redskapen, samt småskuren halm strödd omkring stället der gillren äro lagda.

Skinnet är en allmän handelsvara. De mörkbrunaste äro de inest ansedda. Från Canada har vissa tider en förvånande mängd blifvit sänd til! Europa, På en gång såldes, efter Pennants uppgift, för Hudson-Bay Compagniets räkning i London, 12,570 goda skinn; oeli vid lika tid och från samma trakt förde Fransmännen till Rochelle ej mindre än 3o,5a5 st:, hvilket intygar så väl klimatets som djurslägtets egen alstringsförmåga.

Tab. föreställer djuret, tecknadt af framlidna Ryttmästaren Falmstruch, efter en lefvande och af honom länge fostrad Mård.