Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


LITEN VATTEN-SALAMANDER. I05

dra litlfälligheter. En eller annan dag före ombytet, synes djuret liksom trögare Sn Vanligt och utan särdeles begär efter föda. Huden börjar dä först lossns på hufvudet /råa nosen och lapparne, hvarefter Salamandern än vridet sig åt sidorna, än drager sig tillsammans, hoppar äfven utur vattnet med hufvudet, på det att luften måtte inkomma mellan hudenoch den gamla, der den redan lossnat. Under dessa rörelser griper djuret i huden, som betäckt hufvudet, med framföttcrna och således utdrager den ena efter den andra. Detta går likväl längst ut; det öfriga sker mycket fortare, så att snart är hela betäckningen afstruken, medelst fortsatta vridningar af kroppen. Medskiiden, öfver bakdelen, skjutes den än vidare bakäi öfver si jorten, och genom täernes indragande, skiljes den snart från bakfötterna, hvarefter djuret till slut utdrager den toma stjertändan med munnen. Alltsammans kan afgöras inom tim" men, men ibland på längre tid. Någon gång lossas dock huden mindre ordentligt och spricker på ryggen, innan framfölterna hunnit utdragas. Iblnnd hjelpa de små djuren ock hvarandra. Stundom får m.in se dem roa sig med det toma skinnet eller tugga det. Efter hudningen hänga de stilla i vattenbrynet, liksom för att hvila sig några ögonblick, hvarefter de snart återfå sina muntra rörelser. Märkvärdigt är, att då den afdragna hurlen undersökes, befinnes den alldeles omvänd, och der bakbenen sutit', liknar den en omvänd handske; äfven för tåspetsarne är huden oskadad. Blolt för ögonen finnes ett par hål, liksom på afstrukna Ormskinn, hvilket visar att ögonens hud icke ombytes.

Vetten-Salamandrernes föda utgöres mest af Insekter, Flugor, Spinniar och dylika krypande, hvilka de uppsnappa både i vattnet och på marken, der de framför allt annat närings-ämna ge företräde åt en af regn utspädd stercus humanum. I vattnet tjenar dem, utom de der befintliga kräken, äfven Grodrom, hvi,ken de icke sällan genast åter lemna ifrån sig. Man har ock sett dem sluka sin nyss på stunden fällda hud.

Från deras slätare kropps-yta utsipprar ingen sådan skarp vätska, som man anmärkt hos flera af dera, hvilka höra till samma djurklass. Höns sluka dem således utan fara, och andra fåglar, såsom Storkar och i synnerhet Ugglor, skola, efter La Cépédes intygande, icke heller spara