Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
44
ORRE.

sökt verkställa genom egg, hämtade i skogen från en Orrhöna, hvilka, lagda under en gårdshöna, af henne utkläckas, då Orrungarne, snart lika tama som andra kycklingar, kunnat utan svårighet uppfödas med gryn och mjölk, och eftersom de tilltagit, med enbär, kålblad, väpling, krusbär, gräshoppor m. m. Det har likväl händt att hönan, efter kläckningen, icke gynnat sin påtrugade afföda, utan ihjelhuggit ungarne, så snart de tittat fram ur egget. Också, i fall hon icke visat styfmors-lynne, har hon med all möjlig huldhet icke förstått sig på att uppföda dem, hvarföre de redan i början vantrifvits och dött. Man har således fallit på den tankan, att genom verkliga Orrhönor lyckligare fullborda försöket och det på följande sätt: att man mot en husvägg uppfört ett slags stor bur af många alnars längd och bredd, samt betäckt taket tilt en del med notgarn, så att fåglarne vistades liksom under bar himmel. Här har man insläppt några Orrar och Orrhönor, då en af Tupparne snart tagit öfverväldet, och tillåtit ingen af de öfriga hanarne, hvarken att spela eller befrynda sig med hönorna. (Vid förnyade försök insläpptes derföre sedan blott en Tupp med 3 hönor). Bakom insatta träd och buskar, värpte hönorna och lågo äfven ut ungar, hvilka, artigt nog att påse, hatades af de förföljda Tupparne, deremot den rådande Orren syntes lika huld om dem som mödrarne, och tillät dem söka skygd under dess vingar, så mycket märkvärdigare, som Orrtuppen i sitt naturliga fria tillstånd, hvarken bryr sig om ungarne, eller sällar sig med hönorna efter lektiden.

Den tjenligaste föda för de spädare ungarne äro utan tvifvel myregg, hvilka med stor begärlighet af dem förtäras. Gryn och mjölk, vilda bär, al- björk- och poppelknoppar, späda sälglöf, äro alla goda födämnen, och bland grönsaker, sönderhackad hufvudsallat och mjölktistel, de behagligaste både för unga och gamla Orrar; men fläder, libbsticka, svalört, fräken, nässlor och kattost duga, enligt erfarenheten, icke för dem.

På sådant sätt kunna de bli så tamde som andra hemfåglar, äfven att sällskapa med gårdshönsen, sitta på handen, kuttra bredvid folket m. m. Det hur likväl händt, att de, denna sin skenbart ombytta natur oaktadt, oförmodligen följt sin rätta drift och rymt till skogs, derifrån de sjelfve eller deras fäder härkommit.