Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


66 ' TUMLAREK.

pen, likväl så, att luften fritt passerar från näsborrarna eller luftkanalerna ofvantill ända ned i lungan, och djuret derjemte äger förmåga att öppna munnen till mottagande af vatten och föda, utan att befara det minstas nedfallande i luftrören.

,Men det är äfven genom dessa lufthål som Hvalarne befria sig från en mängd vatten, som de jemte födan, likt fiskarna, måste insluka. De sednare betjena sig till den ändan af gälarne, hvilka de förre sakna, men finna i de nämde lufthåiens daning och sin egen sällsamma styrka, utväg att medelst Hasandet tillskapa stora vnttensprång, väl kände af Sjöfarande, och hvilka deraf kallat Hvalarne Blåsara (Souffleurs). Men en blick på orsaken till detta fenomen: Man upptäcker en hinnaktig säck belägen emellan den yttre huden och de benaktiga luftpiporna eller näsborrarna; till denna säck, som kan mycket utvidgas, uppdrifver djuret, med biträde af tungan och magstiupens öfre del (pharynx), småningom det öfverflödiga valtnet i munnen genom de bakre näsgångarne, medan dess återfallande hindras af en köttig valvel som förut ger sig undan då vattnet upptränger. Sålunda samladt efter hand i säcken, och denna klämd rundt omkring af starka muskler, måste det vid dessas häftiga hopdragningar nödvändigt utsprutas genom lufthålen hvilkas trånga vidd, i jemförelse mot vattenmängden, bidrager också'till dess sligande i höjden.

Luftstrupens beskaffenhet och gomtäckets att kunna hopdragas, ger äfven upphof åt en annan organ; det är röstens, eller egenskapen hos Hvalarne att yttra vissa Jjud, kanske mindre fullkomliga, men ickedessmindre lifliga uttryck af fruktan och smärta. Det är ett slags förfärligt rytande, hvilket vid flera tillfällen anmärkt, sätter verkligheten deraf utom allt tvifvelsmål.

Som Hvalarne endast svälja deras föda, synas tänder vara af mindre betydenhet för dem Sn för andra däggande djur. Det finnes också ingen utmärkt åtskillnad emellan tandslagen hos de iörra, och de saknas äfven alldeles hos somliga.

Emedlertid som man känner att en mindre fullkomlig förmåga att tugga födan, kan ersättas af digestions kraften, och de sammansatta djurmagarne troligen uppfylla bristen af tändernes verksamhet, se vi ock detta besannas hos Hvalarne, hvilka dels tandlösa, dels med tänder klent väpnade, halva