Länge har mitt inträde inom edert Samfund
blifvit fördröjdt. Jag skulle, M. H., förebrå mig
det, om uppskofvet icke vore en verkan af
urskuldande förhållanden, som till en del äro Eder
bekanta. Då jag med vördnad för edert beslut,
med oskrymtad tacksamhet för eder ynnest, men
tillika med en förödmjukande känsla af min
obetydlighet, äfven ibland dem som blott kunna
älska edra yrken, emottog eder kallelse till en
heder, som jag aldrig hade eftersträfvat, emedan
jag visste mig icke äga någon förtjenst dertill;
då fästade mig ännu ett Embetes mångfaldiga
förbindelser vid den landsort, ur hvilken J velat
förena med Er, — så M. H., uttydde jag eder
mening, — icke en Vitterhets-idkare, men
Höfdingen för ett i Sveriges häfder fräjdadt folk. Åt
dessa förbindelser måste jag för någon tid
uppoffra min yngre pligt emot Eder. När jag
sedermera fann dem öfverstiga mina af mödor och
bekymmer försvagade krafter, borde jag till en
redogörelse för min förvaltning använda min
första vunna ledighet. Derefter kunde jag omsider
bereda mig att fullgöra den skyldighet, som
denna Akademies stadgar mig ålade, men nu, sedan
jag äfven vågat ett försök ett offentligen yttra
