verksamhet den heliga bönen, att Guds vilja må ske ej allenast i himmelen utan ock på jorden?
Utan att fördjupa mig i dessa betraktelser, lägger jag dem till grund för mitt omdöme öfver värdet af Friherre Adlerbeths mödor att främja mensklighetens utbildning ibland det folk, som han tillhörde. Jag lemnar åt skarpsinniga filosofer att afgöra, huruvida ett ändligt förstånd kan uppställa en, utom tid och rum fristående, tankebild af det fullkomliga. Men, då den verkande menniskoförmågan ej kan lossa sig från bindande förhållanden, blifva de stränga domar, som tillämpa någon ur toma begrepp härledd ovillkorlig lag till gerningar och snille-alster inom en af otaliga villkor bestämd verld, alltid, i sjelfva sin art, orättvisa.
En af Tysklands odödliga Skalder har sagt, att
»den, som för de bästa af sin tid
gjort nog, han lefvat har för alla tider.«
Med denna rätt gå Friherre Adlerbeths förtjenster till efterverlden. Hans arbeten, så ypperliga de äro, må kunna öfverträffas; men hvad han verkat till sin samtids bildning, och derigenom medelbarligen till efterkommande åldrars, det består, oberoende af dessa arbetens bestånd; det skall ej förgätas, så länge icke en sjelfvisk anda, fästad endast vid det närvarande, slutit Svenska hjertan för alla åminnelser. Det är detta oförgängligt värderika, som jag önskade att kunna nu framställa, icke i ett loftal, ty något
