Elden hade redan i hans barndom fäst hans synnerliga uppmärksamhet. I sanning hvad är mera förundransvärdt än detta både öfver- och underjordiska, allt upplifvande och allt förstörande element, som i naturen allestädes förborgadt, af menniskohand med våld framtvingas för att blifva ett konstens verktyg och ett medel till en ny skapelse; som äfven i den moraliska verlden spelt en så märkvärdig roll, då det än på religionens altar varit dyrkadt som Gudomlighetens sinnebild, än på fanatismens bål afbildat afgrundens lågor; att förtiga, huru elden af Målaren och Skalden varit föreställd nu i Åsk-Gudens hämnande blixtar, nu i Kärlekens sköna fackla, nu i Furiernas skräckfulla bloss. Men det var icke med denna ytliga, blott beundrande åskådning, som den tänkande ynglingen nöjde sig, utan tidigt begynte han forska i eldens inre väsende, och insåg snart dess sammanhang med luften. Så gjorde han den stora upptäckten af icke blott eldens, utan andedrägtens och hela lifvets källa i den så kallade eldsluften, som utgör den rena beståndsdelen af atmosferiska luften hvilken vi andas, den delen deraf som ingår i vår blod och ger den sin färg och sin lifskraft. Med förvåning såg man i det glas, der han afsöndrat denna luft, eldslågans förklarade sken, som öfverträffande all annan jordisk glans, tycktes vara en glimt ifrån en högre verld.
Scheeles undersökningar af eldens och luftens natur bragte chemien på en höjd, hvarifrån dess utsigter blefvo alldeles nya. Och om hon
