— 9 — Men han är icke den ende af Sveriges fräj- dade Gustaveb, hvilkens bild under detta förflutna året framstått klarare. Åfven den Förste ibland dem har — om ock ej hela hans regerings bild ännu framträdt — blifvit stäld i ett ljus, som al- drig förr så klart fallit öfver hans stora handlin- gar. När Sverige betraktar denne konungs verk- samhet för yttre sjelfständighet, för renad troslära, för inre förkofran, betraktar det sin egen ungdom. Denne . räddare bär icke förgäfves namnet af fäder- neslandets fader. Och den Tredje Gustaf — han, hvilken lika varmt som någon af sina stora föregångare älska- de fäderneslandet och som ville för dess själsod- ling bygga borgar till värn, då han grundlade stif- telser för dess vitterhet, dess språk, dess forntid, — äfven åt honom har inom litteraturen blifvit rest en ny minnesvård. Ingen var närmare till att fullgöra en sådan pligt än det samfund, hvil- ket han sjelf ålagt att häfda Sveriges ärofulla min- nen. Inom dess krets har också denna bild af hans personlighet uppstått, framgången ur pröfnin- gen af de olika framställningar, enskildas minnen lemnat af hans lefnad. Förtjensterna hos detta konstverk, behaget af den framställning i hvilken de äro klädda, tillkommer det icke Akademien att prisa; det faller redan inom kretsen af hennes
