~ 183 — åsigt var det bildningens uppgift att fortsätta de gamle, om möjligt stiga i fullkomning, och på kul- turens vingar lyfta sig så högt som ett intellektu- ellt väsen kan nå. All låghet i tänkesätt, all rå- het i uttryck och form voro honom vidriga. Sjäk- storheten, friheten, dygden och hjeltemodet skulle klädas i skönhetens slöja, kraften adlas af beha- gen, skämtets båge räckas af Gracerna ; lifvet skulle andas den ädelhet och värdighet, som vi finne i CiCEROS och ViRGiLii skrifter; sjelfkänslan bära den rena panna, som Aristides i landsflykt; lidandet döljas under leende, som hos den sårade Filokte- TES; fägring skulle genomskimra sjelfva straffgudin- nornas anleten, och döden framstå hänförande, så- som hos SoKRATES, då han med ett smålöje på läpparna tömmer giftbägaren, frågande blott sina gråtande vänner, om det gåfves något ställe utom Athen, der man icke doge. Det är icke otänk- bart, att enahanda åsigt af konsten och det sköna kan en dag återvända såsom den högsta. Vi hafva hört en så fri och djerf ande som Byron förklara, att han och hela den nya engelska skolan, afkom- ling af den tyska, förirrat sig, och att man borde återvända till Pope. De gamles välde är icke slut; deras vedersakares öfverdrift har hämnat dem. Att en lägre konstsmak för någon tid vinner ett allmännare bifall, bevisar ej dess företräde; den
