— 202 — N&r fr&ga var om Svenska Akademiens första be- löaing åt den då föga mer än tjuguårige skalden, skref Leopold till Rosenstein: "Franzén har visst ingen lifligare älskare än mig. Han är, efter mitt omdöme, mer ovanlig än man kanske änau sagt* Tro, att med all afund, naturlig hos poeter och i synnerhet hos släta poeter, som jag, är jag dock Ijuft rörd när jag gör, eller man för mig gör en sådan upptäckt. Jag har nyss läst hans stycken. Akademien hedras af att, öm jag så får tala, upp^ söka honom." Det var Leopolds stämma, som främst afgjorde akademiens högsta belöning för ett skaldestycke i en då så ovanlig art som "Sången öfver Creutz", och som bragte författaren den skö- naste helsning någon prisbelönt på detta rum fått emottaga. *) Huru okonstladt rörande är icke Fran- zéns tacksamhet emot den, som han först af alla kallat "kungen i vår vitterhet"? Efter att hafva berättat, huru han med ett slags bäfvan gick föi'- sta gången till "Sveriges Pope", tillägger han : "Jag behöfver ej säga, med hvilka känslor jag skildes från honom. Leopold är min beskyddare^ är min vän, sade jag för mig sjelf, och sprang utför trap- porna med ett barns glädje. Att kunna säga detta, är i sanning den största belöning jag som författare kan önska mig." — Om de hänvisningar
- ) Se bilagan 8.
