— 222 — i vår vitterhet har en vackrare skörd att uppvisa, och var verkligen Sveriges kastaliska källa denna satta,'* så ländei* sådant den belönandes frisinnighet till desto större heder. Emellertid vederlägges häraf uppgif- ten, att "de tongifvande under denna tid gåfvo alldeles icke akt på dessa (Höijers) sannt filosofiska foreställningar, men fortforo att i sina granskningsforsok använda och ut- breda sina ytliga konventions-begrepp." {Svenska Vitter- heten, 2 uppl. sid. 521, 522.) Det är likaledes en ofta upprepad sägen i vår litterär- bistoria, att Gustaf III och hans samtida voro högst lik- giltiga för Hallsxbergs enkla, flärdlösa skrifart, och att han skulle bortkastat sin penna, i fall icke riksrådet Eamel uppmuntrat honom. Då Gustaf likväl nämnt honom till rikshistoriograf vid några tretio års ålder, och åt honom uppdragit att författa Gustaf Ai>olf den stores historia, hvilken konungs minne Gustaf skattade högst bland alla, och då Svenska Akademien tillagt Hallenbebg en af de för- sta pensioner för litterära förtjenster, som hon ägde utdela, så tyckes sådant icke vittna om förbiseende eller likgiltighet hos de tongifvande, i afseende på Hallenbergs förtjenster. Ehuru EiJHS icke var Svensk, var han dock lärare vid ett svenskt universitet och hade^ såsom Fryxell anmär- ker, fulländat det vigtigaste svensk-historiska arbete, som dittills bland samtida utgifvits, efter Lagerbring, nemli- gen Svea rikes historia till Karl XlLs död, '*ett verk rikt på förtjenster i afseende på granskning och nya åsig- ter," hvarför honom tillkommer ett aktadt rum i vår litte- rär-historia. "Det var Riihs," säger Fryxell, "som först med bestämda ord utmönstrade sagan om fornjoterska kon- unga-ätten; — Biihs, som visade opålitligheten af vår kunskap om de så kallade Ynglinga- och Ivarska konunga- ätterna; — Riihs, som ådagalade ensidigheten af det för- troende man egnat isländska uppgifterna; — Riihs, som vid Edda-lärans hittills antagna ålder och ursprungliga
