— 256 — mer åUka sin konst, än sgeKVa de lagrar bon skänkt honom, och som, redan höljd af dessa, omöjligen kan anse för en olycka, om ett eller annat löst blad deraf skulle falla till marken. Scenen af hela denna sång syneg^ mig något förvirrad* Åtmflinstone måste msm vara väl kaanig och väl minnes^Eist i detta Tågs historia, för att fatta den redigt nog och för att kanna läsa den utan karta.** Granska* ren öfvergår derpå till en mängd enskilda anmärk- ningar, hvilka det blefve för vidlyftigt att anföra, och tillägger: *'MeB det man ännu icke gissat till, är att Vapenlydcan och Afuadsandan (under den allmänna striden) haft en liten skärmytsel på egen hand med hvarandra. Man vet icke platsen, hvar den blifvit hållen; men förmodligen hafva de begge gudomlighetema angripit hvarandra i fria luften. — Så när hade jag förgätit gudinnan Danas isäll- samma förhållande emot slutet af denna sång. Det hör äfven till det underbara^ ty det är i sanning underligiC — Deremot gillar anmärkaren fullkomligt Qerde sången. "Det är här," säger han, "som man skall betrakta skalden i sin rätta utflygt. Hvilken hand- ling, hvilken liflighet, hvilka stora och präktiga bilder! Allt är en rörlig tafla af en så ny och ovanlig anläggning, att man förgäfves söker något dylikt i alla mig bekanta episka poemer. Jag stadnar för att förnimma, om jag till äfventyrs höjer kransen något för dristigt; men jag finner icke det. Jag talar om scenens sällsamhet." Ef- ter att ha beskrifvit den, fortfar anmärkaren: "Hvil-
