— 384 — igenom har jag kunnat hos herr biskopen bereda mig någon minsta rättighet till ett vänskapsprof af denna vigt och Yäsentlighet? Förgäfves skulle jag vilja uppsöka någon grund dertill i minnet af äldre förhållanden. Ty att hafva vetat urskilja ypperligheten af ett snille, som ännu blott knoppa- des; att hafva sökt vända derpå och bibehålla dervid upplysta domares rättvisa uppmärksamhet; korteligen, att, oaktadt egen medelmåtta^ hafva sett utan afund och äfven med glädje en ung lofvande förtjenst utveckla sig och uppväxa till en stor och öfverträffande : detta, om ock af ett ädelt sinne räknadt för något, huru skulle det likväl medföra förtjensten till en välgerning, sådan som den jag nu fått emottaga? Ja, herr biskop, välgerning kal- lar jag, att nu på en gång finna mig befriad ifrån den ta^ af svidande oro, som innerst, och länge qvalde mig; välgerning kallar jag, att numera veta en person räddad och bergad, som åt mig och åt tillgifvenheten för mitt hus uppoffrat tjugutvå år af sin bästa lefnadstid, men som utan Akademi- ens ädla frikostighet skulle för sin egen sjukliga ålder icke hafva ägt annan utsigt än den af armo- dets ^och ohelsans förenade olyckor. För allt detta emottag nu, ädelmodige vän, hela mitt hjertas in- nerliga tacksamhet, och tillåt mig att hos herr bi- skopen äfven blifva en tolk af hennes, som visserli- gen sjelf ej skulle finna ord för sina upprörda kän- slor. Åfven jag saknar mer och mer uttryck och färger; men värdes tro åtminstone att det är med ett outplånligt minne af min förbindelse, äfven-
