— 456 — undantag voro Adlebbeth, Oxbnstjebna och Fban- ZÉN, om hTilkens , sång öf Ter Creutz det yttras, att den W någon ob^riplig anledning yunnit akade- miens bifall, då likväl akademien tydligen ådaga- lagt, att dem var långt ifrån att förstå detta styc- ke."*) Om Wallmabk, som obestridligen är en af våra bästa prosatörer, säges: "Vi veta det af gammalt, så snart fråga är att skrifva dåligt, kan ingen dödlig upphinna hr WallmarL" **) Akade-^ miens handlingar karakteriseras sålunda: Dessa verk åro alla af samma karakter, så utan origina- litet, att man skulle svärja på att de alla voro af samma författare, utom herr Wallmarks, hvilkas gränslösa eländighet sätter dem utom all jemfö- relse med något i tid och rum existerande/' ***) Slutmålningen af akademiens herravälde lyder: "Vår vitterhets jernålder (ungefär från 1800 till 1810) tog nu sin begynnelse; hade man förut sträfvat åtminstone efter någon elegans i uttrycket, eller någon grofsinnlig liflighet i det löjliga eller sorg-
föra två så stora förtjenster. Min hand är ej stark nog att hålla vigterna." Så blygsamt, så ringa skattande sitt eget snille och så öfverilödande i rättvisa mot sina medtäflares, yttrade sig den blifvanJe Frithiofs-sångaren, — ett nytt bevis, i fall något tarfvades; att anspråkslösheten är det sanna snil- lets följeslag. I det förtroliga meddelandet till en vän kan intet smicker, ingen förställning misstänkas, och de voro alltid främmande för Tegnérs karakter. ') Polyfeniy 4 saml. n. 52.
- ) Polyfem,
- ') Ders. 4 saml. n. 53: Om Svenska Akademiens inflytande
på språket och vitterheten.
