Med dessa tänkesätt förbundne med älskade pligter, framträder nu Svenska Academien att inför Allmänheten utdela de Pris hon bestämt åt en inskränkt täflan. Förgäfves skall Landtmannen vid hvarje bergningstid vänta en lika fruktbarhet af de fält han odlat: än förminskas den af jordens medtagna krafter, af vårkylans inkräktning på sommarens värma, af störtskurarnes tryckning på de mognade axen: än af de saknade omsorgerna af någon utmärkt skicklig arbetare, hvars namn ej återkallas utan tårar vid den grift dit han tidigt nedgick från lofvande mödor. Men äfven vid inhämtningen af en sparsammare gröda uppmuntras den omtänksamme odlaren till nya förhoppningar vid minnet af fordna och rikare skördar; och när åtankan på Academiens förra Högtid ger henne rätt att tillegna sig denna liknelse, erinrar den äfven om en annan förlust, vid jemförelsen emellan den store Talare som då afkunnade hennes domar, och den svaga röst som nu höjer sig dertill.
Directören tillkännagaf:
I Vältaligheten hade Academien i år å nyo till täflingsämne uppgifvit: Äreminne öfver RiksCancelleren Herr Axel Oxenstjerna, Grefve till Södermöre, och det med fördubbladt pris. 7 försök hafva inkommit. Den grannlagenhet, som både Äreminnets allmänna beskaffenhet och det närvarande ämnets storhet för Academien gjort nödvändig, har äfven denna gång förnekat
