undervisning, erhöll tillfälle till flitigare umgänge med hvarann, hvilket nödvändigt borde vidga upplysningen och tankekraften, så väl i det ena som andra afseendet. Likväl märkes icke att menigheten gjorde några särdeles framsteg i det mekaniska, utan, såsom nämdt är, åtnöjdes med den till lifvets uppehälle oundgängliga kunskap vid hus- och fiskebyggnader, skogsgiller, jordbruks- och jagtredskap m. m.
BiskopsStiftens, DomCapitlens och Klostrens inrättning medförde icke allenast främmandes inflyttningar, utan satte ock Svenskar i nödvändighet att resa utom Riket till Rom, Paris och andra orter. De förre inkommo för att gifva skick åt nämde inrättningar; och således bör man tro att dertill valdes personer af större skicklighet, hvilka genom vettenskaper och mera städade begrepp kunde meddela nytt ljus åt nationen, med hvilken de nu införlifvades: de sednare åter, eller Svenskarne, voro gemenligen sådane, som medelst lyckligare framsteg i tidens lärdom, och oftast af mera ansedd härkomst, besökte Universitet och PåfveStolen, i afsigt att framdeles vinna Stift och högre embeten vid Domkyrkorna. Verkan af dessa resor, igenom Bergslager samt väl odlade och med alla slags näringar försedda länder, visade sig i anstäldta försök, att hemma åstadkomma något dylikt; och härifrån hafva vi utan tvifvel Hjulqvarnar, hvilka af Domkyrkor och Kloster öfver allt anlades; äfvensom Grufvor efter hand begynte
