utgångne, dels ännu i handskrift förvarade, dels af vådelden förtärde vid Stjernsund.
Ännu ett sätt att vara nyttig för sitt fädernesland hade Polhem vidtagit: det, att genom muntelig undervisning och genom öfning i hans verkstäder, utbreda i nationen sina kunskaper, af hvilka hvar och en gafs frihet att sig begagna. Många fingo i denna skola första anläggningen till den skicklighet, som sedan gifvit dem rum bland Rikets högtförtjente Män. En enda må nämnas, Fältmarskalken Grefve Augustin Ehrensvärd; och när han nämnes, lär hvarken Sveaborg eller Arméns flotta kunna i föreställningen undfalla en Svensk Patriot.
Så framgingo Commerce-Rådet Polhems dagar att bereda honom en förtjenst, svarande emot hans stora själs öfriga dygder. Det fogliga, det flitiga, det ståndaktiga, som utmärkte hans ungdom, öfvergaf honom aldrig. Ehuru han kände sin styrka, kunde han dock icke förledas till förmätenhet eller något öfvermodigt begrepp om sig sjelf. Det enkla lefnads- och umgängessätt, som i första åldern var enligt med hans villkor, bibehöll han beständigt, och förvarade derigenom åt sig ett oafbrutet lugn. Om hans sinne hade varit besväradt af fåfängans, ja äfven rättvisans påståenden, så saknade han icke anledningar till missnöjen både vid Dockbyggnaden i Carlskrona och Slussbyggnaden vid Göteborg; men sådant förmärktes aldrig; tvertom då, på hans
