— 156 —
nödvändigt bort komma sednare dertill, än andra till jordläge och politiska tillfälligheter lyckligare. Den största Vitterhets-kännare på sin tid, sjelfva Dalin, beräknar i en uppdragen teckning af hennes äldre öden, i synnerhet trenne gynnande tidpunkter för hennes tillvext, men har, oaktadt sin välmening och den utsträckning han deri gifvit henne, äfven till vettenskaper och lärdom, blott få och osäkra skördar att uppvisa. Dessa stridigheter, som ej angå det fordne Svenska Snillet i krigsbragder eller statsvärf, eller i konster och vettenskaper, om hvars företräde eller jemförelse med andra länders, något tvifvelsmål aldrig uppstått, men angå endast dess ära i Vitterhet, borde upplysas och slitas i en Afhandling, som innefattade hennes historia och critik, hvartill Svenska Academien behagat ålägga mig, att samla anvisningar och underrättelser för de tider, som föregått Dalin.
Efter den nu mera stadgade bemärkelse vitterheten antagit, utgöra inbillningens och känslans yrken, Skaldekonst och Vältalighet, de egentliga föremålen för denna samling, Gränsen, hvartill den borde fortsättas, har Författaren, efter Acedemiens anvisning, ansett vara den epok, då genom Mästerstycket Argus, Dalinska revolutionen i Fäderneslandets litteratur inträffade, hvarifrån Språket och Vitterheten hos oss begynne en ny och mindre tvistig tidräkning. Den gräns åter, hvarifrån början bort göras, har förekommit honom osäkrare,
