befallning och den aktningsvärda Medborgarens uppmaning, som föranledt dertill, och som genom en ökad frikostighet fortfar att ge bevis af sitt nit för Litteraturen, och med detsamma en ny heder åt sitt Stånd.
Man rådfrågar ej, som redan är nämdt,
våra lärda fornsökares arbeten, utan att med
många, i deras tro gällande, grunder, försäkras om
Sveriges företräde i ålder och underverk. Bland
dessa sistnämda, äro utan tvifvel att räkna de
högt uppdrifna förtjenster i Konsterna och
Vettenskaperna, och framför allt, i Vitterheten,
som man temligen allmänt skänkt våra ur-fäder.
De som gått längst tillbaka, hafva ej tvekat att
gifva åt Norden en litterär forn-verld, en
gyllenålder af odling och vitterhet, jemförlig med
Grekers och Romares, i fall ej öfverträffande.
Det påstås i ett Academiskt Lärdomsprof, att
Grekernas äldsta Sångare bort prisa sig
lyckliga, för det de fått ösa ur våra
Fornskalders källor, att dermed släcka törsten hos sig
och Latinerna; och, för att öka dessa
förbindelser, har man än låtit sjelfva Orfé göra en
resa till Lappmarken, än härledt Zamolxis,
Musæus och Menander från äkta Götiska
stammar, och man har, till ära för det Götiska
språket, ej underlåtit att påminna sig den
landsflyktiga Ovidius lofsjungande på detta språk
Roms beherrskare, till bevis hvarpå man, naivt
nog, åberopat Poetens eget vittnesbörd:
