— 160 —
Alla gyllne drömmar emedlertid oberäknade, torde likväl en viss grund af sanning i forntidens loford återstå. Det utmärkta anseende, som under flera sekler, om hvilka man har någon säkrare efterrättelse, åtföljt de gamla Skalderna, så väl i Konungahofven som bland folket, bevisar ofelbart någon magisk tjuskraft i deras sånger öfver de allmänt vilda sinnena. Tidens lynne fordrade att man slogs för att segra, eller stupade för att lofsjungas, belönad, i hvilken händelse som inträffade, antingen af rofvets vinst eller minnets. Också utgöra, till större delen, oförvägna bragder och fallande kämpar, ämnet för de få, till vår tid öfverblifna, urqväden, bland hvilka ett och annat, vare sig antingen af vördnad för dess ålder eller af en viss stor enfald i uttrycket, eller af en ovanlig sinnesstyrka hos hjeltarna, icke underlåtit att i sin orimmade och sapphiska gång, behaga äfven fördomsfrie domare. Men då skaldernas arbeten till största delen förstördes af det nytända Christendomsnitet: då deras språk, likt hvart och ett annat bortdödt, nu mera icke utan möda kan läras, och då våra Götiska Philologers arbeten, jemte någon brist i sjelfva ordens tolkning, tyckas röja temligen allmänt en icke ringare brist äfven i smak och uttryck, så torde ock ett noggrant omdöme öfver återstoden af dessa minnesmärkens värde, då det skall inhämtas af Öfversättare och Commentatorer, vara svårare att bestämma i estetiskt afseende än i historiskt; ty
