Poemet slutar, så till sägandes, utan slut, eller utan den moraliskt nyttiga tillämpning, som författaren åsyftat, men förbigått och låtit ankomma på läsarens bättre eller sämre omdöme. Men, med öfverseende af dessa fel, blir likväl Stjernhjelm, som hade smak blott för sin tid, men snille för alla, den första läsvärda Författare i vår begynnande Litteratur. — Utom några smärre Poemer, som ej finnas i Stjernhjelms tryckta arbeten, och som ej förtjena att finnas der, har han ännu författat dels så kallade Heroiska Fägne- och Jubel-Sånger på Drottning Christinas födelsedagar, dels Ord till åtskilliga Divertissementer, såsom Den fångne Cupido, Freds-Afl, Lycksalighetens Ärepracht och De igenfundne Dygders upptog, gifna vid särskilta tillfällen inför Kongl. Hofvet. De äro mer och mindre lyckligt författade på orimmad vers efter flerfaldig Latinsk meter, men röja öfver allt deras ursprung från ett sundt hufvud. Der han nyttjat rim för sin vers, förlorar han sig mera synbart; äfvensom planerna i hans små teatraliska stycken ej tåla en allvarsam granskning. Dessa Stjernhjelms litterära meriter ökas ännu af hans kända omtanka för språket. Den åsyftade, att genom gamla ords upptagande rikta och rena det; och ehuru denna utväg på alla tider och i alla språk nödvändigt måste i samma mån misslyckas, som en Nation stiger i odling, och finner sig behöfva nya uttryck för nya begrepp och större kunskaper, så är det likväl visst, att Stjernhjelm såg vanrykten af det
