före Dalin, vore det likväl orättvist att neka dem ett visst värde, som åtskillige kunnat äga, och i synnerhet lärdomens och flitens. Dertill skulle ännu kunna läggas den egenskap att hafva uttryckt, hvad de tänkt, med enfaldig rätthet: en egenskap, som ej borde räknas för en särskilt förtjenst, om icke motsatsen deraf, oredan, öfverspänningen och den svassande phraseologien blifvit fel, anmärkningsvärda i samma mån som man vanligare synes börja öfverlemna sig deråt. — Men det gör ej nog för en skribent att äga tydlighetens förtjenst, han måste nödvändigt äga flera; och lärdomen, fliten och begripligheten i all aktning, fordrar man ännu deröfver af den läsvärda Autorn den svåra skyldigheten, att förena tankans värde med uttryckets val och behagen af ett harmoniskt språk. — Det behöfver likväl knappt sägas, att af dessa något stränga villkor en eftergift kan med skäl fordras i anseende till Dalins föregångare, hvilkas värde det lättligen kunde vara orättvist att mäta efter sednare tiders högre kultur och lyckligare efterdömen. Det första och synbaraste skälet dertill ligger i deras språk, som i många afseenden ej mera är vårt. Ett annat lika synbart måste utgöras af smaken, all odlings sista vinst, och som i en börjande litteratur länge kan låta sakna sin tillvarelse, utan att dermed följer saknaden af tankevärde, skapelsekraft, träffande bilder och förnuft i anläggningen, m. m. som är snillets verk. Men dessa sista på ingen tid och hos ingen vitter Skribent eftergifliga
