Ehoo du äst, som väl tin verd framvandra täncker
Ett lijtet välment ord jag dig till följes skänker,
Alt tycks du själf dig klook och däd så vara kan
Dock hålt dig eij för good att rådslå mäd en ann.
Om du nu väl din verd igenomvandra täncker
Troo trygt, att alt ej är, som thet för ögon blänker
Här är bå’ sant och falskt, här är båd’ ondt och godt,
Men värst, thäd’ ondt och godt hvars andras dräkt ha’ fått.
Denna Författare är ej oförtjent af
uppmärksamhet. Hans stil höjer sig väl aldrig öfver
medelmåttan, men sjunker ock sällan djupt
derunder, hans tankar äro hvardagliga, och således
med få undantag, förnuftsenliga. Närmare
jemförde med tidens öfriga rimverk, synas hans
besanna, hvad man om författaren finner anmärkt,
att han nemligen med någon omsorg granskat
dem. Han var lärjunge af Stjernhjelm, som
sökte befordra hans lycka, och öfver hvilken
Columbus författat en grafskrift, hvars
förnämsta värde torde vara korthetens. Columbus dog
1679, 37 år gammal, sedan han genomrest
större delen af Europa med tvenne unga
Renstjernor, af hvilka den ena, som sjelf älskat och
idkat poesien, besörjt utgifvandet af Columbi
skrifter.
Venerid, ett långt Kärlekspoem, tryckt i
Stockholm 1680, men efter titelns anvisning
skrifvit 30 år förut, är således till tidräkningen
något äldre än Columbi skrifter. Dess
författare har dolt sig under namn af Skogekär Bergbo,
